Den romantiska orkestern var också mer flexibel än den klassiska orkestern . Dirigenten hade större frihet att tolka musiken och orkestern kunde reagera snabbare på förändringar i tempo och dynamik. Detta möjliggjorde en mer uttrycksfull och dramatisk föreställning.
Här är några specifika exempel på hur den romantiska orkestern skilde sig från den klassiska orkestern:
* Den romantiska orkestern hade en större stråksektion. Den klassiska orkestern hade vanligtvis cirka 20 strängar, medan den romantiska orkestern kunde ha så många som 50 eller 60. Detta möjliggjorde ett rikare, mer klangfullt ljud.
* Den romantiska orkestern innehöll fler träblås- och blåsinstrument. Den klassiska orkestern hade vanligtvis två oboer, två fagotter och två horn. Den romantiska orkestern lade till klarinetter, flöjter, trumpeter och tromboner. Detta gav orkestern ett bredare spektrum av färger och klangfärger.
* Den romantiska orkestern var mer flexibel. Den klassiska orkestern dirigerades vanligtvis från cembalo, vilket begränsade dirigentens förmåga att röra sig och gestikulera. Den romantiska orkestern dirigerades från ett podium, vilket gav dirigenten större rörelsefrihet. Detta möjliggjorde en mer uttrycksfull och dramatisk föreställning.
Den romantiska orkestern var en stor nyhet i musikhistorien. Det gjorde det möjligt för kompositörer att skapa verk av större komplexitet och känslomässigt djup. Den romantiska orkestern används fortfarande idag, och den är fortfarande ett av de mest kraftfulla och mångsidiga instrumenten i världen.