Monologen du antagligen hänvisar till är Barbaras långa gnäll om hennes liv och hennes äktenskap med sin man, Harry. Det händer i början av akt två, när hon reflekterar över sin dejt med den unge och naive Bob. Hon uttrycker sin frustration över sitt äktenskap, sin längtan efter spänning och passion och sin djupt rotade ensamhet.
Här är en komprimerad version av Barbaras monolog:
Barbara: (Till sig själv, efter att Bob lämnat) "Åh, gud. Jag var så rädd att han skulle be mig att gifta sig med honom. Jag antar att jag borde vara tacksam för att han inte gjorde det. Men han var så... ung. Så oskyldig. Det är som att en hel värld av erfarenhet har gått mig förbi. Vad gör jag? Jag är 35 år gammal. Jag har varit gift, en bra lägenhet, men den har varit tom i ett liv i 10 år. It's so empty. And I can't help but feel like I'm missing out on something. I keep telling myself that I'm happy, that I have everything I need. But do I? Am I really happy? Am I really living? I don't know. Sometimes I feel like I'm just going through the motions. Just existing. I'm not even sure what I'm looking for anymore. But I know it's not this. It's not this quiet, predictable life with Harry. Jag vill ha något annat... Är det så fruktansvärt att jag vill känna att jag lever, inte bara att existera?
Den här monologen belyser Barbaras inre kaos och hennes sökande efter något mer i hennes liv. Det är ett kraftfullt ögonblick av introspektion, där hon brottas med sina önskningar, sin osäkerhet och sina känslor av missnöje med sin nuvarande situation.
Det är viktigt att notera att denna monolog är ett avgörande ögonblick i pjäsen, som avslöjar Barbaras sanna känslor och sätter scenen för resten av pjäsen. Det är en gripande utforskning av komplexiteten i äktenskap, kris i mitten av livet och sökandet efter uppfyllelse.