Här är några viktiga egenskaper hos en självreflekterande berättare:
* Till läsaren direkt: Berättaren kan tala till läsaren direkt genom att använda fraser som "du" eller "kära läsare".
* Kommentarer berättelsen: Berättaren kan peka på inkonsekvenser i berättelsen, förklara sina egna fördomar eller till och med be om ursäkt för bristen på information.
* Ifrågasätter sin egen tillförlitlighet: Berättaren kan vara osäker på händelserna de beskriver eller erkänna sina egna begränsningar i att förstå situationen.
* Erkännande av berättelsens fiktiva natur: Berättaren kan referera till berättelsen som en "saga", "berättelse" eller "fiktion".
* Leker med läsarens förväntningar: Berättaren kan avsiktligt vilseleda läsaren eller skapa en känsla av osäkerhet om händelserna.
Här är några exempel på självreflekterande berättare i litteraturen:
* Berättaren i "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald: Berättaren, Nick Carraway, kommenterar ofta sin egen roll i berättelsen, ifrågasätter sin egen tillförlitlighet och reflekterar över händelserna han bevittnar.
* Berättaren i "The Adventures of Huckleberry Finn" av Mark Twain: Huckleberry Finn, som berättare, vänder sig direkt till läsaren, kommenterar berättelsen och ber till och med om ursäkt för sin bristande utbildning.
* Berättaren i "The Unbearable Lightness of Being" av Milan Kundera: Berättaren vänder sig direkt till läsaren, erbjuder filosofiska reflektioner och ifrågasätter tillvarons natur.
Genom att använda en självreflekterande berättare kan författare skapa en mer komplex och engagerande läsupplevelse, som utmanar läsaren att överväga berättelsens natur och berättarens roll.