I sången personifierar talaren vintern som en personifierad gestalt som beskrivs som "du vintervind" och "du råaste vind som någonsin blåst." Talaren använder ett levande språk för att beskriva vinterns hårda effekter, som vinden som "biter" och "blåser" och den "frostiga" luften som "näpper" talarens "fingertoppar". Talaren beskriver också vinterns negativa effekter på naturen, som hur träden är "kala" och "blommorna är borta".
Talarens ton i sången är en av sorg och ånger, och det övergripande budskapet i sången är att vintern är en tid av svårigheter och lidande. Även om det inte finns något uttryckligt omnämnande av skogen i sången, antyds det att talaren är i skogen, eftersom de nämner träd. Talaren uttrycker ingen glädje eller acceptans för vinterns utmaningar, utan längtar snarare efter att våren ska komma tillbaka, då vädret blir behagligare och naturen vackrare.
Därför motiverar inte låten "Blow, Thou Winter Wind" ett glatt accepterande av påfrestningar i skogen. Istället beklagar den vinterns hårdhet och uttrycker en längtan efter vårens återkomst.