När berättaren funderar över fågelskrämmans ensamma ställning, jämför de med en "hemsk tragedi". Fågelskrämman blir en symbol för bortglömt eller förbisett lidande. Figuren tycks utstå en evig tystnad och ensamhet. Fågelskrämman har blivit en bortglömd, hemsökande närvaro mitt i den fridfulla scenen i vetefältet.
För att ytterligare betona fågelskrämmans isolering, beskriver dikten frånvaron av någon närliggande närvaro. Det nämns inget om bönder eller andra mänskliga gestalter. Denna ensamhet ger fågelskrämman en kuslig och utomjordisk kvalitet. Han framställs som en vaktpost som vaktar över ett tomt land.
Fågelskrämmans blick är också en anmärkningsvärd aspekt av dikten. Han beskrivs som "blickande", men föremålet för hans blick förblir okänt. Denna tvetydighet bidrar till diktens gåtfulla kvalitet och antyder fågelskrämmans dolda inre tankar och känslor. Det får läsarna att undra vad fågelskrämman kan tänkas fundera på, vilket bidrar till den mystiska auran som omger hans närvaro.
De sista raderna i dikten ger en dyster slutsats. Fågelskrämmans uthålliga klocka fortsätter när årstiderna passerar honom. Han står som ett tyst vittne till tidens gång och livets och förfallets cykel. Dikten avslutas med en kontemplativ ton och låter läsarna fundera över den djupare innebörden och betydelsen av fågelskrämmans närvaro i vetefältet.
Walter de la Mares "Scarecrow" är en spöklik skildring av isolering och bortglömt lidande. Genom sitt suggestiva bildspråk och metaforiska språk bjuder dikten in läsarna att reflektera över det förbisedda och marginaliserade i samhället. Diktens dystra atmosfär och gåtfulla fågelskrämmafigur skapar en bestående effekt, vilket lämnar läsarna med en kvardröjande känsla av mystik och kontemplation.