Dikten jämför månen med en gyllene haka i Kina. Poeten berättar om hur han beundrade månen en vacker kväll, och han säger att månen såg ut precis som en gyllene haka i Kina, förutom att den var mycket vackrare. Poeten fortsätter sedan med att beskriva månens skönhet, och han säger att det var ett perfekt exempel på Guds handverk.
Dikten avslutas med att poeten reflekterar över månens skönhet och hur den påminner honom om skönheten i Guds skapelse. Han säger att månen är en symbol för hopp om skönheten som kan komma ut ur mörkret, och han säger att precis som månen kan vi hitta hopp i mörkret i våra liv.