Dikten börjar med att talaren observerar ett bonsaiträd och förundras över dess miniatyrstorlek och invecklade skönhet. Bonsai beskrivs som ett "mirakel av tålamod", vilket tyder på den tid och ansträngning som krävs för att skapa en så delikat och kontrollerad form. Denna idé om tålamod och hantverk återspeglas i den andra strofen, där talaren jämför bonsai med ett "litet universum", en värld i sig som är både vild och disciplinerad.
Dikten tar sedan en mer introspektiv vändning, då talaren reflekterar över bonsai som en metafor för den mänskliga upplevelsen. Bonsaiens rötter, som når djupt ner i jorden, ses som en symbol för jordning och stabilitet, medan dess grenar, som breder ut sig och når mot himlen, representerar aspiration och tillväxt. Talaren erkänner de utmaningar och hinder som man möter i livet, men uttrycker också en känsla av motståndskraft och beslutsamhet att övervinna dem.
I sista strofen drar talaren en parallell mellan beskärningen och formningen av bonsai och det sätt på vilket vi formar våra egna liv och identiteter. Precis som bonsai är omsorgsfullt vårdas och beskärs för att uppnå sin önskade form, måste vi också göra medvetna val och uppoffringar för att odla vår egen tillväxt och uppfyllelse.
Sammantaget är "Bonsai" en tankeväckande dikt som uppmanar oss att överväga förhållandet mellan natur och konst, och mellan den yttre världen och vårt inre. Det är en påminnelse om den känsliga balansen mellan kontroll och spontanitet, och vikten av att vårda vår egen tillväxt och potential.