* Naturen som en kraft: Shelley använder personifiering för att skildra naturen som en kraftfull och ibland hämndlysten kraft, som speglar den destruktiva potentialen i Victor Frankensteins skapelse. Till exempel, stormen som rasar under monstrets födelse betyder kaoset och omvälvningen som Victors ambition åstadkommer. Detta ansluter till det övergripande temat om naturens kraft och farorna med att överskrida dess gränser.
> "Stormen ökade i våld, och havet, som surrade i raseri, tycktes vara berg i rörelse. Båten slungades omkring som en kork på vågorna, och jag klamrade mig fast vid masten och kände hur havets stänk trängde in i mina kläder och frös mitt blod."
* Monstret som person: Romanen förlitar sig starkt på personifiering för att ge monstret ett sken av mänsklighet, trots hans monstruösa utseende. Han är kapabel att uppleva känslor som ensamhet, sorg och en önskan om anslutning. Han beskrivs ofta med mänskligt språk, som "hans hjärta längtade efter att bli känt och älskat." Detta utmanar läsarna att se bortom hans fysiska utseende och överväga de etiska konsekvenserna av att behandla honom som mindre än människa.
> "Jag kände att jag var avsedd för något stort företag. Mina känslor var djupa, men jag hade en kyla av omdöme som passade mig för lysande prestationer."
* Varelsens förvandling: Personifiering används för att betona monstrets gradvisa nedstigning i mörkret. Han börjar som en varelse av oskuld och nyfikenhet, bara för att drivas till våld genom avvisande och isolering. Denna skildring speglar tanken att även goda avsikter kan korrumperas av samhällelig förakt och försummelse.
> "Mitt hjärta längtade efter att bli känt och älskat av dessa älskvärda varelser, men jag var en utstött, en främling, en ensam vandrare på jordens yta."
* Språkets kraft: Shelley använder personifiering för att lyfta fram språkets kraft och dess förmåga att forma perception. Varelsens röst, från början "artikulerad och uttrycksfull", blir allt mer förvrängd och hotfull när han upplever avstötning och smärta. Detta speglar hur språket kan användas för att avhumanisera och utfrysa, vilket i slutändan underblåser våld.
> "Min röst, som jag alltid hade tänkt hålla låg och mild, hade nu blivit hög och hård, och mina ord uttalades med en häftighet, som själv skrämde mig."
Genom att använda personifiering skapar Shelley en komplex och mångskiktad berättelse som utforskar gränserna mellan människa och varelse, natur och skapelse, och konsekvenserna av okontrollerad ambition. Det tvingar läsarna att konfrontera sina egna fördomar och överväga de moraliska konsekvenserna av deras bedömningar.