Porslinsdeglar är gjorda av en blandning av lera och andra mineraler, såsom fältspat och kvarts. De eldas vid höga temperaturer för att skapa ett hårt, icke-poröst material som är resistent mot värme och kemikalier. Porslinsdeglar används vanligtvis för att smälta metaller, salter och andra föreningar som inte kräver extremt höga temperaturer.
Kiseldeglar är gjorda av ren kiseldioxid (SiO2). De tillverkas genom att smälta kvartssand vid höga temperaturer, vilket skapar ett mycket hårt och inert material. Kiseldeglar är mer motståndskraftiga mot värme än porslinsdeglar, och de kan användas för att smälta material vid temperaturer upp till 1800 grader Celsius. Men kiseldioxiddeglar är också dyrare än porslinsdeglar.
Den största skillnaden mellan porslins- och kiseldioxiddeglar är deras sammansättning. Porslinsdeglar är gjorda av en blandning av mineraler, medan kiseldeglar är gjorda av ren kiseldioxid. Denna skillnad i sammansättning resulterar i olika egenskaper, såsom smältpunkt, termisk expansion och kemisk beständighet.
Porslinsdeglar har en högre smältpunkt än kiseldioxiddeglar, och de är också mindre motståndskraftiga mot termisk expansion. Det betyder att porslinsdeglar är mer benägna att spricka eller gå sönder när de värms upp eller kyls snabbt. Kiseldeglar, å andra sidan, är mer motståndskraftiga mot termisk expansion, och de kan användas för högtemperaturapplikationer.
Porslinsdeglar är också mindre kemiskt resistenta än silikadeglar. Detta innebär att porslinsdeglar är mer benägna att reagera med de material som de används för att smälta, vilket kan förorena proverna. Kiseldeglar, å andra sidan, är mycket kemiskt resistenta, och de är mindre benägna att reagera med de material som de används för att smälta.
I allmänhet är porslinsdeglar billigare än silikadeglar. Det bästa valet av degel för en viss applikation kommer dock att bero på de specifika kraven för experimentet.