2. Föreskuggning och missvisning:
Dramatiker använder noggrant placerade tips, anspelningar och förebilder för att föreslå framtida händelser. Missvisning kan användas genom att presentera vilseledande ledtrådar som leder publiken på fel väg.
3. Användning av symbolik:
Symboliska element kan ingjutas i pjäsens miljö, rekvisita och karaktärer. Dessa symboler kan subtilt antyda djupare betydelser och skapa en atmosfär av mystik.
4. Tvetydighet i tecken:
Karaktärer med dubbla motiv eller komplexa personligheter kan få publiken att gissa om deras verkliga avsikter. Tvetydiga karaktärer skapar tvivel och osäkerhet om vad de kommer att göra härnäst.
5. Tidsmanipulation:
Dramatiker kan använda icke-linjära tidslinjer, tillbakablickar eller tidshopp för att störa publikens förväntningar och bygga upp spänning eller spänning.
6. Rita vändningar och avslöjar:
Plötsliga och oväntade vändningar eller avslöjanden kan upphäva publikens antaganden och skapa en känsla av överraskning.
7. Pacing och rytm:
Tempot och rytmen i pjäsen kan utformas noggrant för att skapa förväntan. Långsamma, avsiktliga ögonblick kan öka spänningen, medan snabba, klimatscener skapar en känsla av brådska.
8. Atmosfär och miljö:
Att skapa en kuslig, olycksbådande eller mystisk atmosfär kan skapa förutsättningar för spänning. Inställningen kan fungera som en karaktär i sig, som påverkar stämningen och förväntningarna hos publiken.
9. Dialogundertext:
Författare kan lägga till lager av mening till dialog genom undertext, där karaktärer subtilt antyder baktankar eller dolda agendor.
10. Obesvarade frågor:
Att lämna vissa frågor obesvarade kan hålla publiken uppslukad av mysteriet, ivriga att lära sig mer och lägga pusslet.