Willy uttrycker ofta frustration över de produkter han säljer och hänvisar till dem som "skräp" och "usel". Han klagar över bristen på hållbarhet och tillförlitlighet hos dessa varor, som han ser som symboler för ett samhälle på tillbakagång. Denna kritik återspeglar Willys egen känsla av värdelöshet och misslyckande, eftersom han känner sig alltmer oförmögen att försörja sin familj och uppnå den framgång han alltid har drömt om.
Trots sitt missnöje med de konsumtionsvaror han säljer förblir Willy djupt fäst vid sitt jobb som säljare. Han ser det som det enda sättet att uppnå ekonomisk stabilitet och social status, även om det ger honom lite tillfredsställelse och orsakar honom enorma känslomässiga nöd. Willys beroende av sitt säljjobb framhäver dikotomien mellan hans idealism och hans pragmatiska verklighet. Han håller fast vid tron att hårt arbete och beslutsamhet kan leda till framgång, även när hans erfarenheter avslöjar den hårda sanningen i ett samhälle som drivs av materialism och ytliga värderingar.
Denna ironi betonar också temat illusion och självbedrägeri i pjäsen. Willy vägrar att konfrontera de underliggande frågorna som bidrar till hans olycka och väljer istället att skylla på externa faktorer, såsom kvaliteten på konsumtionsvaror, för hans misslyckanden. Ironiskt nog är det just detta jobb som upprätthåller hans illusioner och hindrar honom från att komma överens med sina egna begränsningar och det moderna samhällets komplexitet.