(Stå upp och ögonen flammar med en blandning av ilska och längtan)
De kallar mig Rapunzel. Ett namn som viskade i vinden, ett namn som ekar i tystnaden i detta torn. Ett namn som talar om gyllene hår, ett namn som skriker om stulen frihet.
(Kör sakta med fingrarna genom imaginärt hår, din röst blir mjukare)
Mitt hår, en skimrande flod av guld, ett fängelse av mitt eget skapande. Den klättrar och klättrar, ett gyllene rep sträcker sig mot himlen, en desperat vädjan om flykt. En vädjan som Mother Gothel, kvinnan som stal min barndom, ignorerar. Hon håller mig som gisslan, min skönhet hennes enda valuta, hennes enda makt.
(Din röst stiger i trots)
Men jag är ingen marionett. Jag är inte en ägodel. Jag är Rapunzel, och jag kommer inte att tystas!
(Dina nävar knyter sig, dina ögon glimmar av nyvunnen beslutsamhet)
Jag har smakat världen genom stulna ögonblick, skymtat den genom fönstret i mitt torn. En värld av sol och vind, av öppen himmel och livfulla färger. En värld som viskar löften om äventyr, en värld som ropar på min själ.
(Dina ögon blir avlägsna, din röst fylld av längtan)
Jag drömmer om en värld bortom dessa väggar, en värld där mitt hår inte är en kedja utan ett skimrande vattenfall. Jag längtar efter friheten att utforska, att lära, att älska. Att vara mer än en fången jungfru, att vara en kvinna som utskär sitt eget öde.
(Din röst blir hård)
Men jag är inte ensam. Jag har hittat en röst, en röst som viskar hopp, en röst som manar till förändring. En röst som påminner mig om att jag inte definieras av längden på mitt hår, utan av elden i mitt hjärta.
(Du står högt, din röst ringer med beslutsamhet)
Jag kommer att bryta mig loss. Jag kommer att hitta min egen väg. Jag kommer att vara Rapunzel, kvinnan som trotsade sitt öde, som svävade över skuggorna, som omfamnade frihetens ljus.
(Håll huvudet högt, din blick orubblig)
Det här är min berättelse, min resa, min kamp. Och jag kommer inte att tystas.