Dikten skapades ursprungligen som en reviderad version av en äldre skotsk sång, men den fick stor popularitet och erkännande efter att Robert Burns publicerade den 1788. Burns, känd som "National Bard of Scotland", inkorporerade element från den tidigare versionen och infunderade det med sin egen poetiska touch.
Dikten påminner om gamla vänskapsband och tidens gång. Första versen börjar med raden:"Bör man glömma en bekant och aldrig komma ihåg?" som sätter den reflekterande och melankoliska tonen i sången. Det betonar vikten av att vårda gamla vänskapsband och delade erfarenheter från det förflutna.
När dikten fortskrider talar den om att lyfta en kopp av vänlighet och dela en skål tillsammans. Frasen "for auld lang syne" upprepas i refrängen, vilket understryker betydelsen av att minnas de goda tiderna från förr. Låten avslutas med en känsla av att önska varandra lycka till och hopp om att träffas igen i framtiden, oavsett avstånd eller omständigheter.
Genom åren har "Auld Lang Syne" blivit en integrerad del av Hogmanay-firandet, den skotska nyårsafton, där den traditionellt sjungs vid midnatt. Det sjungs också ofta under andra sociala sammankomster, återföreningar och farväl som ett sätt att ta farväl av det gamla året eller en era och välkomna nya början.
Låtens popularitet har överskridit nationella och kulturella gränser, och den är nu erkänd och sjungs över hela världen som en symbol för vänskap, nostalgi och den bestående mänskliga kopplingen som består över tid.