Kärlekens närvaro: Sonetten börjar med att beskriva talarens kärlek som en "livlig gnista" som kan utstå prövningar och sorger. Trots alla strider förblir kärleken ihållande och stadig, som ett flimrande ljus som motsätter sig mörkret.
Livets bräcklighet: Talaren jämför kortheten i den mänskliga tillvaron med en bräcklig blomma som blommar och vissnar bort på kort tid. Han beklagar livets flyktiga natur och den ständiga rädslan för döden. Talaren drar paralleller mellan blommors förgänglighet och bräckligheten i känslor och relationer.
Kärlek som botemedel: I motsats till livets instabilitet håller talaren fast vid kärleken som en bestående, livsbejakande kraft. Kärlek, till skillnad från en blomma som bleknar med tiden, kan besegra döden och trotsa förfallet. Talaren tror att kärlek kan ge tröst, styrka och tröst mitt i livets osäkerhet.
Evig kärlek: Den sista kupletten uttrycker talarens övertygelse om att hans kärlek till den älskade är tidlös. Den kommer att överskrida dödens gränser och bestå bortom jordelivet. Talaren hävdar med tillförsikt att deras kärlek är "evig och odödlig".
Sammantaget handlar Sonnet 43 om kärlekens varaktiga natur mitt i det mänskliga livets övergående natur. Det är en kontemplation av kärlekens förmåga att ge stabilitet, hopp och odödlighet i en värld präglad av osäkerhet och korthet.