Denna heliga helgedom, den milda synden är denna:
Mina läppar, två rodnande pilgrimer, står redo
Att jämna ut den där grova beröringen med en öm kyss."** (Romeo, 2.2.75-78)
Denna passage anspelar på den kristna traditionen att kyssa heliga föremål som ett tecken på vördnad. Romeo jämför Julias läppar med en helig helgedom och hans kyss med en pilgrims kyss. Denna anspelning antyder att Romeo ser Julia som en helig och ren varelse.
* **"Men, mjukt, vilket ljus genom det där fönstret bryter?
Det är öster, och Julia är solen."** (Romeo, 2.2.2-3)
Detta avsnitt anspelar på den bibliska berättelsen om bebådelsen, där ängeln Gabriel säger till Maria att hon ska föda Jesus. I denna passage jämför Romeo Julia med solen, vilket tyder på att han ser henne som en källa till ljus och hopp.
* **"O, tala igen, ljusa ängel, för du är
Lika härlig den här natten, att vara över mitt huvud
Liksom en bevingad budbärare från himlen
Till de vitt uppåtvända undrande ögonen
Av dödliga som faller tillbaka för att titta på honom
När han går över de slöa molnen
Och seglar på luftens sköte."** (Romeo, 2.2.26-32)
Detta avsnitt anspelar på den bibliska berättelsen om ängeln Gabriel som visade sig för Maria. Romeo jämför Julia med en bevingad budbärare från himlen, vilket tyder på att han ser henne som en gudomlig varelse.
* "Stå upp vacker sol och döda den avundsjuka månen
Som redan är sjuk och blek av sorg." (Romeo, 2.2.4)
Romeo beskriver Julia som solen som får månen att bli blek och avundsjuk på hennes närvaro. Detta kan ses som att jämföra henne med Selene, den grekiska mångudinnan, som sades vara kär i solguden Helios.