Här är en närmare analys av Lears karaktär och handlingar som bidrar till hans undergång:
Överdriven stolthet: Lears stolthet och önskan att bli respekterad och idoliserad av sina barn är uppenbar från början av pjäsen. Han kräver absolut lojalitet och kärlek från sina döttrar och gör sin kärlek beroende av deras smicker.
Orättfärdig dom: Lears bristfälliga omdöme leder till att han delar upp sitt kungarike enbart baserat på sina döttrars kärleksförklaringar, ignorerar Cordelias genuina tillgivenhet och förvisar henne för hennes ärlighet. Detta beslut lägger grunden för de efterföljande konflikterna.
Om man bortser från lojalitet: Lears ignorering av den lojale Kent, som varnar honom för falskheten hos Goneril och Regan, visar hans tendens att prioritera smicker framför integritet.
Brist på självmedvetenhet: Lear saknar förmågan att känna igen sina egna fel och konsekvenserna av sina handlingar. Han vägrar envist att erkänna sanningen om sina döttrar och deras avsikter.
Impulsivitet: Lear agerar impulsivt och utan att ta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna. Han förvisar Cordelia, bortser från Kents råd och förbannar senare Goneril och Regan utan att helt förstå deras motiv.
Som ett resultat av dessa brister och handlingar lider Lear av enorm mental ångest, förlorar sin tron och hamnar slutligen i galenskap. Hans lidande framkallar medlidande och skräck, som är nyckelelement i Aristoteles definition av en tragisk hjälte.
Lears fall orsakas inte enbart av yttre krafter eller öde, utan snarare av hans inre karaktärsbrister och hans egna val. I denna mening exemplifierar han den tragiska hjältearketypen, där en stor och respektabel individs undergång är ett resultat av sin egen tragiska brist.