Det tragiska felet är ett nyckelelement i Aristoteles teori om tragedin. Aristoteles trodde att huvudpersonen i en tragedi måste vara en bra person, men att de också måste ha någon form av ödesdigert fel som leder till deras undergång. Denna brist är det som gör tragedin både trovärdig och rörande, eftersom den visar att även goda människor kan göra misstag och lida som ett resultat.
Några exempel på tragiska brister i litteraturen inkluderar:
* Oidipus stolthet, vilket får honom att döda sin far och gifta sig med sin mamma.
* Hamlets obeslutsamhet, vilket leder till att han själv, Ophelia och hans mor dör.
* Macbeths ambition, som får honom att mörda kung Duncan och bli en tyrann.
* Othellos svartsjuka, som får honom att mörda Desdemona.
* Antigones olydnad, vilket leder till hennes död.
Det tragiska felet är ett litterärt redskap som kan användas för att skapa kraftfulla och gripande berättelser. Genom att visa en god människas undergång kan tragedi lära oss om farorna med vissa karaktärsbrister och vikten av att göra bra val.