1. Genuin känsla vs. Performativ sorg:
Hamlet känner att den överdrivna och offentliga uppvisningen av sorg av hans mor, Gertrude, och hennes hov är ouppriktig och oäkta. Han tror att de sörjer sin fars död bara som en social formalitet snarare än av sann känslomässig anknytning. Detta hyckleri gör honom rasande eftersom det verkar som om de sätter upp en show snarare än att de verkligen sörjer.
2. Besvikelse över mammas handlingar:
Hamlet är djupt påverkad av sin mors förhastade omgifte med sin farbror Claudius kort efter sin fars död. Han ser detta som en handling av förräderi, och den uppenbara bristen på sorg förstärker bara hans ilska och besvikelse mot sin mor.
3. Kontrast till hans egna känslor:
Hamlet själv upplever djup och internaliserad sorg över sin fars död. Han känner en djup känslomässig smärta som inte är öppet uttryckt. Kontrasten mellan hans privata, genuina sorg och den offentliga, till synes ytliga sorgen över andra, väcker hans ilska ytterligare.
4. Jämförelse med hans Faders minne:
Hamlet håller sin far högt och betraktar honom som en ädel, hedervärd man. Att se andra, särskilt hans mor, gå vidare så snabbt efter sin fars död, verkar respektlöst mot hans minne och arv. Denna diskrepans mellan hans fars värdighet och den uppenbara bristen på sorg ökar Hamlets ilska.
5. Sociala förväntningar:
Under Shakespeares tid fanns det specifika samhälleliga förväntningar på sorge- och sorgritualer. Hamlets ilska skulle kunna tolkas som en reaktion mot dessa förväntningars föreskrivande karaktär, eftersom han anser att sann sorg borde vara en personlig och autentisk upplevelse snarare än en socialt föreskriven föreställning.
Sammantaget härrör Hamlets ilska vid uppvisningar av sorg från hans komplexa känslomässiga tillstånd, känsla av svek, besvikelse över sin mamma, kontrasten mellan äkta och performativ sorg och hans uppfattning om sociala förväntningar kring sorg.