Första rörelsen (Allegro ma non troppo, un poco maestoso):
- Homofoni:Inledningstemat börjar i en homofonisk textur, där melodin ackompanjeras av ackord.
- Polyfoni:Satsen utvecklas med fugalsektioner med flera oberoende melodilinjer.
- Kontrapunktiskt:Under hela rörelsen används olika kontrapunktiska anordningar, såsom kanoner och inverterbar kontrapunkt.
Andra rörelsen (Molto vivace):
- Scherzo och trio:Den andra satsen växlar mellan en livlig scherzosektion i en homofonisk textur med kontrasterande, mer lyriska sektioner (trion) med en kombination av homofoni och polyfoni.
Tredje satsen (Adagio molto e cantabile):
- Homofoni med orkesterackompanjemang:Den långsamma tredje satsen presenterar en flödande melodi främst i en homofonisk textur, med stöd av orkesterns ackompanjemang.
Fjärde rörelsen (Allegro assai):
- Polyfonisk fuga:Finalen börjar med en kraftfull fugasektion i polyfonisk textur.
- Homofoni:Kören går in med en homofonisk inställning av Friedrich Schillers "Ode till glädjen"-tema, ackompanjerad av orkestern.
- Polyfoni och homofoni:Satsen kombinerar polyfoniska och homofoniska texturer när kören och orkestern sammanväver sina stämmor, som kulminerar i ett storslaget och majestätiskt ljud.
Totalt:
Symfoni nr 9 visar upp Beethovens behärskning av musikalisk textur. Användningen av homofoni, polyfoni och kontrapunktiska tekniker skapar en tapet av ljud, från de invecklade fugalsektionerna till den jublande körfinalen. Symfonins olika texturer bidrar till dess rikedom och känslomässiga inverkan.