I ett längre instrument måste ljudvågor färdas en längre sträcka innan de reflekteras. Detta innebär att ljudvågornas frekvens är lägre, vilket ger en lägre tonhöjd. Omvänt, i ett kortare instrument måste ljudvågor färdas en kortare sträcka innan de reflekteras. Detta innebär att ljudvågornas frekvens är högre, vilket ger en högre tonhöjd.
Denna princip kan ses i en mängd olika instrument. Till exempel producerar de längsta strängarna på en gitarr eller bas de lägsta tonerna, medan de kortaste strängarna ger de högsta tonerna. Detta överensstämmer med förhållandet mellan instrumentlängd och tonhöjd.
Skillnaden i tonhöjd mellan långa och korta instrument är också tydlig i blåsinstrument. I ett längre blåsinstrument, som en trombon eller tuba, färdas luftpelaren ett större avstånd innan den lämnar instrumentet. Detta innebär att ljudvågornas frekvens är lägre, vilket ger en lägre tonhöjd. Däremot, i ett kortare blåsinstrument, som en flöjt eller klarinett, färdas luftpelaren en kortare sträcka innan den lämnar instrumentet. Detta innebär att ljudvågornas frekvens är högre, vilket ger en högre tonhöjd.
Genom att förstå förhållandet mellan instrumentets längd och tonhöjd kan musiker kontrollera tonhöjden på ljudet de producerar. Detta gör att de kan spela musik med ett brett utbud av tonhöjder, från högt till lågt.