Klarinett: Klarinetten, med sitt särpräglade enrörsmunstycke, dök upp först i slutet av 1600-talet men blev flitigt använd under den klassiska eran. Det tillförde värme, klarhet och smidighet till orkestern, särskilt i de högre registren.
Bassethorn: Bassethornet, en större version av klarinetten, utökade instrumentets räckvidd nedåt, vilket gav ett djupare och rikare ljud. Den innehöll ytterligare tangenter för förbättrad intonation och förbättrad uttrycksförmåga.
Fagott: Fagotten, ett dubbelrörigt träblåsinstrument, blev en stapelvara i klassiska ensembler. Dess breda utbud och mångsidighet gjorde det möjligt för den att spela både melodiska och stödjande linjer, vilket gav djup och textur till orkesterljudet.
Trombon: Trombonen, med sin unika glidmekanism, gav ett bredare utbud av toner jämfört med andra mässingsinstrument. Det gav flexibilitet, dynamisk kontroll och en majestätisk, klangfull röst till orkester- och blåssektionerna.
Fortepiano: Fortepianot, en tidig version av det moderna pianot, var en betydande utveckling. Denna nya typ av piano tillät pianister att producera både höga och mjuka ljud genom att variera trycket på tangenterna, vilket skapade ett dynamiskt omfång som överträffade cembaloets kapacitet.
Paukor: Stämbara timpani, med hjälp av en pedalmekanism för att justera tonhöjden, blev mer utbredd under den klassiska eran. De gav större kontroll och precision, vilket förbättrade de uttrycksfulla möjligheterna för slagverksinstrument.
Dessa nyintroducerade instrument lade till klangmässig mångfald och utökade den uttrycksfulla förmågan hos klassiska ensembler, vilket förändrade ljudet och omfattningen av orkestermusik under denna period.