1. När refrängen ifrågasätter hans beslut:
– Efter att Creon dekreterar att Antigone ska lämnas obegravd för att ha trotsat sin order, uttrycker refrängen reservationer och föreslår att gudomliga lagar ska respekteras. Detta ifrågasättande av hans auktoritet gör Creon arg. Han anklagar kören för att vara illojal och varnar dem att inte ifrågasätta hans beslut.
2. När refrängen prisar Antigones adel:
– När refrängen talar mycket om Antigones motiveringar och hennes vilja att offra sig själv för familjens och gudomliga ärans skull, blir Creon ytterligare rasande. Han känner att refrängen undergräver hans auktoritet genom att sympatisera med rebellen.
3. När refrängen råder honom att återta sina handlingar:
– När konsekvenserna av Creons handlingar börjar utvecklas, med olika olyckor som drabbar hans familj och Thebe, ger refrängen försiktiga råd och föreslår att han bör ompröva sin hållning. Detta råd gör Creon ytterligare irriterad, som vägrar att erkänna något fel från hans sida.
4. När refrängen skyller på honom för det tragiska resultatet:
– Till slut, när Creon står inför den förödande förlusten av sin son Haemon och så småningom förstår de tragiska konsekvenserna av hans beslut, blir han överväldigad av sorg och ånger. Vid det här laget riktar han sin ilska och frustration mot refrängen, och håller dem delvis ansvariga för att inte vägleda honom ordentligt eller tala emot hans felaktiga bedömningar.
I slutändan kan Creons ilska mot refrängen tillskrivas hans egen envishet, stolthet och oförmåga att överväga andra perspektiv. Han ser refrängen som en utmaning mot sin auktoritet och som någon som undergräver hans beslut. Hans arga reaktioner återspeglar hans egna interna kamp och hans vägran att konfrontera sina egna brister tills det är för sent.