I en trädgård av minnen, där tiden står stilla,
Ligger en blek ros, en gång fylld av livets spänning.
Dess kronblad, nu bräckliga, var lika livfulla och ljusa,
En symbol för kärlek, badad i morgonljuset.
(Kör)
Blekad ros, i nyanser av grått,
En kvarleva av en kärlek som har gått vilse.
Med varje beröring, en viskning av romantik,
Nu ekar i tystnaden av denna tidlösa trans.
(Vers 2)
Förändringens vindar blåste hårda och kalla,
Att utveckla en berättelse om hjärtan som blev gammal.
Den en gång blommande blomman lämnades ifred,
En ensam tår, förvandlad till sten.
(Bro)
Även om den är vissen och sliten, består dess skönhet,
Ett bevis på kärlek som aldrig upphör.
Inuti dess kärna finns en strimma av hopp,
För kärlek, som rosen, kan aldrig riktigt rymma.
(Kör)
Blekad ros, i nyanser av grått,
En kvarleva av en kärlek som har gått vilse.
Med varje beröring, en viskning av romantik,
Nu ekar i tystnaden av denna tidlösa trans.
(Vers 3)
Åren kan gå och färger kan blekna,
Men minnet av kärlek, för alltid ingrodd.
I själens djup glöder det mjukt,
En blek ros, där sann kärlek vet.
(Kör)
Blekad ros, i nyanser av grått,
En kvarleva av en kärlek som har gått vilse.
Med varje beröring, en viskning av romantik,
Nu ekar i tystnaden av denna tidlösa trans.
(Outro)
Åh, bleka ros, din berättelse lever vidare,
En påminnelse om kärlekens varaktiga sång.
Även om tiden kan sätta sina spår i ditt ansikte,
Din kärleks essens kan aldrig raderas.