Jagar fragment, förlorade i natura.
Spridda viskningar i mitt sinne,
Där minnen en gång definierades.
Genom dimmiga slöjor försöker jag se,
Bitar av livet som var förr.
Ögonblicken glider, som avlägsna drömmar,
Lämnar spår, svåra att gripa.
Mina tankar, de svävar som moln ovanför,
Viskande berättelser om kärlek och kärlek.
Men betydelsen bleknar, de glider iväg,
Lämnar fragment av en trasig dag.
Som sandkorn försvinner de långsamt,
Löser upp i ebb och flod.
Jag kämpar hårt för att hålla dem fasta,
Men deras väsen glider, de håller aldrig.
Mitt i kaoset känner jag mig vilsen,
Ifrågasätter vad det har kostat.
Apatin tar över, förmörkar ljuset,
Lämnar mig i en ensam kamp.
I denna labyrint av krossat glas,
Jag söker en sanning som kommer att överträffa.
Mitt i skuggorna fortsätter jag,
Söker efter minnen som är borta.
Kanske en dag kommer dimman att klarna,
Ger klarhet, skingra rädsla.
Förlorade tankar kan hitta vägen till mig,
Och det kan jag återigen, verkligen vara.