Denna symfoni komponerades 1824 och var Beethovens sista kompletta symfoni. Den är känd för sin monumentala skala och dess användning av den mänskliga rösten i slutsatsen.
Stycket börjar med en storslagen och majestätisk introduktion som fastställer symfonins huvudteman. Symfonin fortsätter sedan med att utforska ett brett spektrum av känslor, från det triumferande och glädjefyllda till det mörka och tragiska.
Den sista satsen i symfonin, som är känd som "Ode till glädjen", är en inramning av Friedrich Schillers dikt "An die Freude" ("Till glädjen"). Det är en kraftfull och upplyftande rörelse som hyllar hela mänsklighetens enhet och glädje.