Kinaban kännetecknas av dess kantiga geometriska former, som är en avvikelse från de kurvlinjära mönster som finns i andra filippinska skriftsystem som Baybayin och Kulitan. Manuset består av 20 distinkta tecken, var och en med olika fonetiska värden, inklusive både konsonanter och vokaler.
Ursprunget och den exakta tidslinjen för Kinabans användning är fortfarande föremål för debatt bland forskare. Vissa tror att det utvecklades mellan 1000- och 1500-talen, medan andra tyder på att det kan ha en ännu tidigare existens. Oavsett vilket, tros det ha delat kulturella kopplingar med andra sydostasiatiska skriftsystem som Kawi-skrift, som var vanligt i Java, Sumatra och Malaysia.
Namnet "Kinaban" sägs vara en folklig term som syftar på träplankan eller bamburemsan som manuset vanligtvis skrevs på. Den användes för att spela in folklore, legender, genealogier och viktiga berättelser.
Medan den utbredda tillämpningen av Kinaban minskade med introduktionen av det latinska skriften, har det fortfarande betydande kulturell betydelse som en inhemsk filippinsk skrift. Kinaban används ibland idag som ett dekorativt motiv i konsten, såväl som för att återuppliva kulturella traditioner och identitetsutforskning i norra Luzon-regionen.