En enda strålkastare, guld och plysch.
En dansare väntar, en tyst bön,
Hennes andetag en dimma på luften.
Musiken börjar, ett viskat suck,
Och med en flick flyger hennes ande.
Hennes lemmar blir vindens snabba nåd,
En virvelvind snurrade genom tid och rum.
Hennes steg, som juveler på polerat golv,
Sprida ljus, och sedan be,
Hjärtat att slå, själen att sväva,
Med varje tur ber hon om mer.
Hennes ögon, en låga, en brinnande stjärna,
Återspegla smärtan, glädjen, ärret.
En berättelse som berättas i tyst rim,
Av kärlek och förlust och flyktig tid.
Musiken bleknar, ett sista andetag,
Dansaren står, en tyst död.
Men i hyset håller scenen fortfarande,
En berättelse etsad i guld och veck.