1. Söker inspiration:
Poeten uppmanar musen, gudomen eller enheten för vägledning och inspiration för att skriva dikten. Detta kan ses som ett sätt att erkänna källan till kreativ kraft och begära dess hjälp.
2. Ställa in tonen och temat:
Inkallandet fastställer diktens övergripande ton och tema. Till exempel skulle en åkallelse till en krigsgud föreslå en dikt om strid och våld, medan en åkallelse till en kärleksgudinna kan signalera en dikt om romantik och önskan.
3. Etablera poetens persona:
Valet av vem man ska åberopa avslöjar något om poetens persona och deras relation till världen. En poet som åberopar en klassisk muse föreslår en koppling till litterär tradition, medan en poet som åberopar en personlig gudom kan uttrycka en stark tro på det övernaturliga.
4. Skapa en känsla av ritual:
Åtåkningens handling kan skapa en känsla av ceremoni och ritual, höja dikten och ge den en känsla av betydelse.
Exempel:
* Homers *The Odyssey *: "Sjung, o gudinna, av mannen med vändningar, vandrare, efter att han hade avskedat den heliga staden Troy."
* John Miltons *Paradise Lost *: "Sjung, Heavenly Muse, att på den hemliga toppen av Oreb, eller av Sinai, inspirerade den herden, som först lärde det utvalda fröet ..."
* T.S. Eliot's *The Waste Land *: "Jag såg med mina egna ögon sibylen av cumae hängande i en burk, och när pojkarna sa, sibyl, vad vill du? Hon svarade, jag vill dö."
Det är viktigt att notera att inte alla dikter använder åkallelse . Det är en traditionell poetisk enhet som har blivit mindre vanlig i modern poesi, men det kan fortfarande vara ett kraftfullt och effektivt verktyg.