Där gränslösa vågor obevekligt dansar,
En dikt, ett kärl av väsen och slumpen.
Med ord som stänker som flytande nåd,
Måla färger på havets ansikte.
Varje linje en krön som bryts och bleknar,
Lämna tankar och känslor avslöjade.
Havet, o det rastlösa havet,
En spegel för själen, den längtar efter att vara.
Dess oupphörliga gnällande, en storslagen metafor,
Av den ständigt utvecklande, ständigt expanderande själens sträng.
Dikten, som sprutdimma, svänger och strövar,
Viskar hemligheter till villiga kupoler.
Den smeker medvetandets stränder,
Att väcka det inre djupet av medvetenhet.
I denna sammansmältning av dikt och hav,
En symfoni om tillvaron gör oss fria.
För ord och vågor bär budskap djupt,
Eko av sanningar som vi behåller i våra hjärtan.
Så läs, fördjupa och låt din själ segla,
I blandningen av poesi och havets berättelse.
Upptäck djup som inte har rests tidigare,
Där ord och vågor förenas för alltid.