* Figurspråk: Dikter använder oftare bildspråk, såsom liknelser, metaforer, personifiering och symbolik, som är mindre specifika än bokstavligt språk. Detta kan medvetet framkalla djupare, subtilare och mer individualiserade idéer än en rak, bokstavlig beskrivning. Poesins användning av bildspråk uppmanar också ofta till och kräver till och med flera tolkningar.
* Konnotation: Ord och fraser kan innehålla dolda och implicita lager av föreslagna betydelser, inte bara en bokstavlig ordboksbetydelse. Detta kan öppna dörren för flera potentiella tolkningar. Ord kan till och med få unika nyanser av betydelse inom ramen för en specifik dikt, som poeten medvetet kan manipulera för att skapa en önskad effekt.
* Komplexitet: Många dikter är mer kompakta än andra genrer, och poeter använder avsiktligt ordval, syntax och rytm för att bygga in komplexa samband och relationer. Detta kan ofta resultera i en koncentrerad meningstäthet som läsaren behöver aktivt engagera sig för att förstå till fullo.
* Allusion: Dikter anspelar ofta på andra kulturella verk, såsom myter, historia, berättelser, konst och annan poesi, som kan kräva kunskap för att packa upp och förstå den fulla innebörden.
* Känslomässigt svar: Poesi kan ofta syfta till att framkalla en specifik känsla eller känslomässig respons hos läsaren, vilket kan grumla klarhet och bokstavlig tolkning. Känslomässiga svar kan vara komplexa och svåra att formulera, vilket gör en exakt tolkning svåröverskådlig.
Utöver dessa faktorer är poesi ofta skriven på ett icke-linjärt eller fragmentariskt sätt, vilket kan öka dess tvetydighet. Det finns inget enskilt "rätt" sätt att tolka en dikt, och olika läsare kan hitta olika betydelser i samma verk. Detta är en del av det som gör poesi så intressant och givande att läsa.