Här är en sammanfattning av diktens betydelse:
Vers 1: Dikten börjar med att sätta scenen. Talaren beskriver havets oändlighet, dess vågor rullar kontinuerligt som jordens hjärtslag. Den "blå kvinnan" är en personifiering av själva havet, avbildad som en stor och gammal modersfigur.
Korus: Refrängen introducerar vaggvisa aspekten av dikten. Den framställer talaren som en individ som söker tröst och frid i havets närvaro, som ett barn som finner tröst i sin mammas famn. Havet blir den ultimata vaggvisan, kapabel att försätta talaren i en salig sömn.
Vers 2: I den andra versen beskriver talaren månens reflektion på havets yta som "silverdamm" och liknar vågorna med rytmen av en vaggvisa. Månen är en viktig symbol i många kulturer, som ofta representerar kvinnlighet och moderskap, vilket förstärker diktens tema om moderns komfort.
Korus: Refrängen upprepas och betonar den cykliska karaktären hos havets vaggvisa och dess förmåga att ge en fridfull slummer.
Bro: Diktens brygga introducerar idén om talarens resa genom livet. Raderna "Jag bär havet, havet bär mig och jag seglar över tid och avstånd" antyder en djup koppling mellan talaren och havet, vilket lyfter fram tanken att de är sammanflätade i en harmonisk dans.
Vers 3: I den sista versen vänder sig talaren till havet direkt och uttrycker tacksamhet och kärlek för dess ständiga närvaro och tröstande famn. Havets famn symboliserar det eviga stöd och kärlek som talaren finner i naturen.
Korus (upprepa): Refrängen upprepas ännu en gång, vilket leder till en avslutning på dikten och ytterligare betonar havets vaggvisaeffekt på talaren.
"Sea Lullaby" är ett vackert firande av havets lugnande och vårdande egenskaper, som drar paralleller mellan den komfort som finns i naturen och den kärlek och skydd som en mamma erbjuder. Den fördjupar sig också i idén om personliga resor och att finna frid mitt i den stora tiden och avståndet.