Dikten börjar med att talaren beskriver en resa genom en öken, en resa där "förtvivlan blir till bön". Detta tyder på att talaren befinner sig i ett tillstånd av andlig kris och att han ser till Gud om hjälp, vilket är en vanlig mänsklig upplevelse som kan ses som att "förtvivlan" blir till bön. Dikten fortsätter med att beskriva öknen som en plats för "torrhet" och "damm". Det är också en plats för döden där "även skuggor dör", vilket tyder på att det inte finns något hopp eller liv att finna där.
Men talaren finner också att Gud är närvarande i öknen. Han beskriver Gud som "en röst i tystnaden" och som en "närvaro i tomrummet". Detta tyder på att Gud kan hittas även på de mest ödsliga och hopplösa platser, och att han kan ge tröst och styrka till dem som kämpar.
Dikten avslutas med att talaren bekräftar sin gudstro. Han säger:"Jag tror på öknarnas Gud" och "på Hans kraft att frälsa." Detta tyder på att talaren har hittat hopp mitt i sin förtvivlan, och att han är säker på att Gud kommer att leda honom genom de svårigheter han står inför.
Sammantaget är dikten "Öknar Gud" en kraftfull utforskning av Guds natur och den mänskliga upplevelsen av tro. Dikten antyder att Gud är närvarande även på de svåraste och mest hopplösa platser och att han kan vara en källa till tröst och styrka för dem som kämpar.