Diktens talare börjar med att tilltala det avlidna barnet och uttrycker en känsla av chock och misstro över deras död:"Du som borde ha levt längst/bort så snart." De minns barnets skratt och lekar och glädjen de gav dem runt omkring dem. Talaren uttrycker också en känsla av skuld och ånger och undrar om det fanns något de kunde ha gjort för att förhindra barnets död.
Dikten utforskar temat förlust och sökandet efter mening inför döden. Talaren reflekterar över livets övergående natur och dödens oundviklighet. De ifrågasätter varför barnet var tvungen att dö så snart, och uttrycker en känsla av frustration och förtvivlan.
Diktens sista strof ger en glimt av hopp och transcendens. Talaren föreställer sig det avlidna barnet "bland stjärnorna", och finner tröst i tanken att de nu är på en bättre plats. Dikten avslutas med en känsla av acceptans och uppgivenhet, då talaren tar farväl av barnet och uttrycker ett hopp om återförening i livet efter detta.
"Lament for the Littlest Fellow" är en kraftfull och gripande elegi som utforskar den djupa sorgen och känslan av saknad som följer med ett barns död. Dikten reflekterar över livets bräcklighet och dödens oundviklighet, och erbjuder en glimt av hopp och transcendens inför tragedin.