En ros, i prakt, omfamnade.
Med mjuka kronblad, en mild nyans,
En doft som kan genomsyra sinnena.
På sin stjälk så smal, skröplig,
En skönhet som aldrig kunde misslyckas.
Bland blommorna stod det så ljust,
En ledstjärna av rent, strålande ljus.
Varje morgon när solen gick upp,
Rosen skulle hälsa den med ögonen.
Avslöjar skönhet i dess kölvatten,
Som dagg på dess kronblad brister.
Under den azurblå, gränslösa himlen,
Rosen skulle blomma, med glädje så hög.
Men tiden går fort och dagarna flyger,
Och allt som lever måste säkert dö.
Även om rosen var vacker, kunde den inte fly,
Anslag av ålder och grym missöde.
Dess kronblad, en gång så livfulla, frodiga,
Blev som pergament, spröd, tyst.
Ändå, i dess bortgång, fanns nåden kvar,
En relik av den vunna skönheten.
För även om rosen kan upphöra att vara,
Dess minne lever i mig och dig.
I verser, etsade med kärlek och omsorg,
Dess väsen dröjer sig kvar, alltid där.
En dikt, en hyllning, till rosen,
Ett bevis på hur det växer.
Från spirande blomning till sista vila,
Inom dessa ord är dess berättelse välsignad.