Möjliga reaktioner:
* verkar likgiltig eller oberörd: De kan verka fristående och påverkade inte av att vara ensamma, eventuellt engagera sig i ensamt spel eller utforska rummet utan att söka vårdgivaren.
* minimerar deras nöd: De kan visa minimala tecken på nöd som en liten rynka eller läppbitande, men undertrycker snabbt eventuella yttre uttryck för sorg eller rädsla.
* undviker kontakt med vårdgivaren: De kan undvika ögonkontakt eller fysisk beröring med vårdgivaren, även när de återvänder till rummet.
* engagerar sig i själv lugnande beteenden: De kan delta i repetitiva åtgärder som gungning, suga på fingrarna eller stirra blankt in i rymden för att försöka hantera sina känslor.
* visar tecken på fysisk spänning: De kan uppvisa fysiska tecken på ångest som fidgeting, ökad andning eller knutna nävar, men dessa kan vara subtila och gå obemärkt av avslappnade observatörer.
Viktiga överväganden:
* Ålder: Ett yngre barn med undvikande fästning kan visa mer öppna tecken på nöd, men de kommer fortfarande troligen att minimera deras känslomässiga uttryck.
* Individuella skillnader: Även om detta är vanliga svar, är varje barn unikt, och deras reaktion kan variera beroende på deras individuella temperament och svårighetsgraden av deras kopplingssäkerhet.
* missuppfattningar: Ett barns till synes likgiltiga eller sammansatta beteende kan vara felaktigt som ett tecken på att de är lyckliga och nöjda, men under ytan kan de uppleva betydande besvär.
Det är viktigt att komma ihåg att undvikande fästning är en komplex fråga, och ett barns beteende i ett konstigt rum är bara en bit av pusslet. Om du misstänker att ditt barn kan visa tecken på undvikande anknytning är det avgörande att söka professionell vägledning från en terapeut eller psykolog.