1. Figurativt språk: Han använder ett levande och fantasifullt språk genom hela pjäsen för att sätta scenen och fördjupa publiken i Veronas värld. metaforer, liknelser och personifiering målar upp en levande bild och frammanar bilder i läsarens sinne, vilket kompenserar för bristen på bakgrundsdekoration.
2. Beskrivningar: Shakespeare ger intrikata beskrivningar av karaktärernas kläder, gester och allmänna utseende. Detta hjälper publiken att föreställa sig karaktärerna och den fysiska miljön, och överbryggar klyftan efter gles sceninredning.
3. Scenanvisningar: Shakespeares pjäser innehåller ofta omfattande scenanvisningar som ger värdefull information om karaktärerna, deras rörelser och miljön. Skådespelare skulle tolka dessa anvisningar för att förmedla sina karaktärers känslor, reaktioner och handlingar, vilket skulle kompensera för bristen på utarbetade kulisser och rekvisita.
4. Ljudeffekter: Shakespeares pjäser inkorporerade ljudeffekter för att förbättra upplevelsen och sätta stämningen. Till exempel kan ljudet av trumpeter, klockor och trummor användas för att skapa en känsla av atmosfär eller markera viktiga ögonblick i pjäsen.
5. Kläder: Kostymen i Shakespeares pjäser skulle bidra till att skapa illusioner. Utarbetade kostymer kan signalera en karaktärs status, rikedom eller sociala ställning.
6. Belysning: Teaterljustekniker användes på Shakespeares tid för att skapa effekter och uppmärksamma specifika karaktärer eller scener.
7. Teckeninteraktion: Shakespeares karaktärer ger ofta beskrivningar av sin omgivning, vilket gör att publiken kan föreställa sig miljön.
8. Fokus på språk och dialog: Shakespeare lägger vikt vid språkets kraft och använder den för att skapa en rik, sensorisk upplevelse. Dialogens vältalighet och lyriska kvalitet, inklusive tal, soliloquies och sidor, skapar levande bilder i publikens medvetande.