Trodde folk på Shakespeares tid att kungar var lika viktiga vanliga män?

Under Shakespeares tid var tron ​​på kungars gudomliga rätt allmänt accepterad. Denna uppfattning ansåg att kungar var utvalda av Gud att regera och var bara ansvariga inför honom. Som ett resultat ansågs kungar stå över lagen och var inte föremål för samma regler och förordningar som vanliga människor. Denna tro återspeglades i språket som användes för att tilltala kungar, vilket ofta var mycket vördnadsfullt och innehöll titlar som "Ers Majestät" och "Ers Nåd". Dessutom avbildades kungar ofta i konst och litteratur som större figurer än livet, med extraordinära egenskaper och förmågor.

Det är dock viktigt att notera att inte alla på Shakespeares tid trodde på kungars gudomliga rätt. Det fanns några som hävdade att kungar bara var människor och borde underkastas samma lagar och regler som alla andra. Dessa individer var ofta förknippade med den puritanska rörelsen, som försökte reformera den engelska kyrkan och etablera ett mer jämlikt samhälle.

I Shakespeares pjäser ser vi en rad olika attityder till kungar. Vissa pjäser, som "King Lear" och "Richard II", presenterar kungar som komplexa och felaktiga gestalter som i slutändan fälls av sin egen hybris. Andra pjäser, som "Henry V" och "Julius Caesar", framställer kungar som heroiska och dygdiga ledare som är värda respekt och beundran. I slutändan speglar Shakespeares pjäser konungaskapets komplexa och mångfacetterade natur och de olika sätt som det uppfattades på under hans tid.