1. För att förbättra humor:
* Undermedvetet inflytande: Ljudet av skratt kan vara smittsamt, vilket får tittarna att skratta med även om de inte skulle hitta skämtet roligt på egen hand.
* Social Cue: Skratt kan signalera till publiken att något är avsett att vara roligt, även om skämtet i sig inte är särskilt smart.
2. För att maskera besvärlig tystnad:
* Filler: Det kan täcka luckor i dialog eller scener som annars kan känna sig obekväma.
* Tidshantering: Det kan hjälpa till att upprätthålla en konsekvent takt och rytm för showen.
3. För att skapa en känsla av intimitet och anslutning:
* delad upplevelse: Skratt kan främja en känsla av samhälle och delad nöjen mellan publiken och karaktärerna på skärmen.
* Emotionellt svar: Ljudet av skratt kan framkalla ett positivt känslomässigt svar hos tittarna, vilket gör att de känner sig mer engagerade och kopplade till showen.
4. För att ge en känsla av försäkring:
* vägledande visningssvar: Det kan ge en guide för tittarens reaktion, särskilt för sitcoms som förlitar sig på komisk timing och överdrivna reaktioner.
* Förtroende för humor: Närvaron av konserverad skratt kan skapa en känsla av försäkran om att showen är rolig, även om tittaren inte personligen tycker att det är underhållande.
Kritik av konserverad skratt:
* Artificiality: Många tycker att konserverat skratt är oöverträffad och distraherande, eftersom det inte återspeglar äkta reaktioner på humor.
* manipulation: Det kan ses som en manipulativ taktik som används för att tvinga tittarna att skratta, även om materialet inte är särskilt roligt.
* minskad humor: Förtroendet på konserverad skratt kan leda till en nedgång i kvaliteten på skrivandet och skämt, eftersom författare kan lita på banan för att bära humor.
Medan konserverat skratt är en kontroversiell praxis, har dess användning blivit en vanlig praxis inom TV, särskilt i sitcoms. Det fortsätter att vara föremål för debatt och diskussion, med både anhängare och motståndare.