Theatre of the Absurd är en teaterstil som växte fram i mitten av nittonhundratalet. Den förkastar traditionella västerländska dramatiska konventioner, såsom realistiska miljöer, sammanhängande handlingar och logisk dialog, till förmån för att uttrycka absurditet och existentiella problem.
Bakgrund:
– Denna term myntades 1961 av kritikern Martin Esslin i sin bok "The Theatre of the Absurd".
– Det uppstod som en reaktion på den förödelse som andra världskriget orsakade och den efterföljande känslan av osäkerhet och desillusion.
– Theatre of the Absurd speglar den existentialistiska filosofin som betonar livets absurditet och meningslöshet.
– Den ifrågasätter traditionella föreställningar om verklighet, mänsklig identitet, språk och kommunikation.
Egenskaper:
- Absurditet och inkoherens:
– Handlingar och situationer saknar ofta traditionell logik och kausalitet, vilket skapar en känsla av förvirring och förvirring.
- Dialog kan vara meningslös, fragmenterad eller motsägelsefull, vilket gör att publiken får brottas med den underliggande meningen.
- Antirealism:
- Uppsättningar är ofta surrealistiska, symboliska eller minimalistiska, och avvisar realistiska representationer av världen.
– Karaktärer kan sakna tydligt definierade identiteter och relationer, som liknar arketyper eller allegoriska figurer.
- Existentiella teman:
– Det absurda och meningslösa i människans existens är centrala teman.
- Karaktärer brottas med isolering, alienation och sin egen dödlighet, och uttrycker ofta sin ångest genom mörk komedi.
- Språk:
– Språket blir ofta ett verktyg för att ifrågasätta sina egna begränsningar.
- Karaktärer kämpar för att effektivt kommunicera, vilket framhäver nedbrytningen av meningsfull interaktion.
Anmärkningsvärda dramatiker:
- Samuel Beckett ("Väntar på Godot")
- Eugène Ionesco ("Den skallige sopranen")
- Arthur Adamov ("Invasionen")
- Jean Genet ("Balkongen")
- Harold Pinter ("The Dumb Waiter")
The Theatre of the Absurd utmanade konventionella teaterpraxis och väckte reflektion över verklighetens natur, mänskliga erfarenheter och gränserna för teatralisk representation. Även om det är mindre förekommande i samtida teater, kan dess inflytande fortfarande ses i modern experimentell teater och scenkonst.