Här är några sätt som Shakespeares publik kan känna igen början på en pjäs:
1. Trumpeter eller trummor: Det var brukligt att en kort fanfar av trumpeter eller trummor spelades precis innan föreställningens början. Detta skulle omedelbart fånga publikens uppmärksamhet och signalera att showen var på väg att börja.
2. Prolog eller refräng: Många Shakespearepjäser börjar med en prolog eller en refräng. Prologen är vanligtvis ett kort tal som hålls av en karaktär, ofta känd som "refrängen", som ger en kort introduktion till pjäsen, sätter scenen och etablerar det grundläggande narrativa sammanhanget. Publiken skulle känna igen detta som en tydlig indikation på pjäsens början.
3. Skådespelarnas ingång: När skådespelarna gick in på scenen för att ta upp sina roller, gjorde de det ofta på ett ceremoniellt eller rituellt sätt. Publiken skulle förstå denna rörelse på scenen som ett tecken på att pjäsen officiellt började.
4. Publikens deltagande: På Shakespeares tid spelade publiken en mycket mer interaktiv roll i föreställningen. De engagerade sig ofta med skådespelarna och karaktärerna genom verbala svar, hurrarop och skratt. Ökningen av publikdeltagandet i början av en pjäs var ytterligare ett tecken på att föreställningen var igång.
5. Ljusförhållanden: Medan belysningen av Shakespeares teatrar var begränsad, kunde vissa visuella signaler fortfarande signalera början av föreställningen. Till exempel hade Globe-teatern, där många av Shakespeares pjäser spelades, ett öppet tak som lät naturligt ljus komma in under dagen. Föreställningar ägde vanligtvis rum i dagsljus, och förändringen i ljusförhållandena när solen gick ner skulle indikera pjäsens början.
Det är viktigt att komma ihåg att dessa signaler var mer nyanserade än dagens konventioner. Publikens förtrogenhet med teatraliska seder, deras uppmärksamhet på visuella och auditiva signaler och deras aktiva engagemang i själva föreställningen bidrog till deras förståelse för när en Shakespearesk pjäs började.