Tonic:
Tonikan är den mest stabila tonen i en skala, och den fungerar som toncentrum. Det är noten som ger nyckeln dess namn, och det är noten som alla andra toner i skalan relaterar till. Tonikan är vanligtvis den första tonen på skalan och används ofta för att börja och avsluta en musikalisk fras eller sektion.
Dominerande:
Den dominanta är den femte tonen på skalan, och det är den näst viktigaste tonen efter tonicen. Det skapar en stark känsla av spänning och upplösning när den spelas i förhållande till tonicen. Den dominanta används ofta i kadenser, som är musikaliska fraser som signalerar slutet på ett avsnitt eller ett stycke.
När man hänvisar till bokstäver som tonic eller dominant betyder det att tonen som representeras av den bokstaven fungerar som tonic eller dominant inom en viss skala eller tangent. Till exempel, i tonarten C-dur är tonen "C" toniken och tonen "G" är den dominanta.
Att förstå funktionerna hos toniska och dominanta toner är avgörande för musikteori och analys. De utgör grunden för tonal harmoni, melodi och ackordförlopp, och de spelar en avgörande roll för att skapa en känsla av musikalisk struktur och spänning.