- I prologen ger refrängen en omfattande översikt av hela historien, inklusive den mångåriga fejden mellan Montagues och Capulets och dess tragiska konsekvenser:
"Två hushåll, båda lika i värdighet, / I vackra Verona, där vi utspelar oss, / Från gammalt agg till nytt myteri, / Där civilt blod gör civila händer orena. / Från och med dessa två fienders dödliga ländar / A ett par star-cross'd älskare tar sitt liv."
Genom att tillhandahålla denna omfattande kunskap om pjäsens händelser och resultat, visar refrängen allvetenhet, eftersom de har en fullständig och transcendent förståelse av berättelsen.
- Under hela pjäsen intervenerar refrängen också mellan scenerna för att ge insikter om karaktärernas motivation, tankar och känslor:
"Nu ligger gammal längtan i hans dödsbädd, / Och ung tillgivenhet gapar för att vara hans arvtagare; / Den vackra, som kärleken stönade för och skulle dö, / Med öm Julia match'd, är nu inte rättvis."
Här ger refrängen publiken avgörande information om den skiftande romantiska dynamiken och karaktärernas inre konflikter, vilket förstärker pjäsens djup och komplexitet.
- I sista akten återvänder refrängen för att leverera den tragiska avslutningen av pjäsen och reflekterar över de bredare moraliska lärdomar som kan dras:
"För aldrig var en berättelse om mer ve / än denna om Julia och hennes Romeo."
Genom att dela dessa observationer och moraliska reflektioner visar refrängen återigen ett allvetande perspektiv som gör att de kan förstå och kommentera pjäsens teman och betydelser.
Dessa tillfällen illustrerar hur refrängen i Romeo och Julia fungerar som en allvetande berättare, som ger publiken kunskap, insikter och kommentarer som överskrider karaktärernas begränsade perspektiv och bidrar till pjäsens övergripande förståelse.