- Formellt och upphöjt språk: Shakespeare använder en formell och upphöjd språkstil genom hela pjäsen, med många karaktärer som talar i mycket poetiskt och retoriskt språk. Denna upphöjda diktion är lämplig för pjäsens inställning i antikens Rom och dess fokus på mäktiga politiska personer och händelser.
- Retoriska anordningar: Shakespeare använder sig i stor utsträckning av retoriska grepp hos Julius Caesar, inklusive liknelser, metaforer, personifiering, alliteration och antites. Dessa enheter tillåter honom att skapa levande bilder, betona viktiga teman och förstärka den känslomässiga effekten av pjäsen.
- Kontraststilar: Shakespeare använder olika stilar av diktion för att skilja mellan olika karaktärer och sociala klasser. Till exempel talar allmogen och lägre rankade karaktärer ofta i ett enklare och mer direkt språk, medan adelsmän och senatorer använder ett mer komplext och genomarbetat språk.
- Symbolism: Shakespeare använder symbolspråk och bildspråk genom hela pjäsen för att lägga till djup och mening till handlingen. Till exempel spelar spåmannens framträdande och hans varningar, samt symboliken med blod och vatten, båda viktiga roller i pjäsens teman och förebådande.
- Mångfald av register: Shakespeare använder ett brett utbud av register i Julius Caesar, från högt och poetiskt språk till jordnära och vardagligt tal. Denna mångfald av register speglar mångfalden av karaktärer och situationer i pjäsen, och den bidrar till att skapa en realistisk och övertygande dramatisk värld.
Sammantaget präglas Shakespeares diktion i Julius Caesar av dess formalitet, retoriska sofistikering, kontraster mellan olika karaktärer och samhällsklasser, användning av symbolik och omfattande ordförråd.