Här är en närmare analys av sonettens humör:
1. Melankolisk reflektion:Sonetten börjar med en fundersam och melankolisk ton när talaren reflekterar över tidens gång och åldrandeprocessen. Orden "Inte marmor eller de förgyllda monumenten" väcker en känsla av dyster kontemplation om det meningslösa i materiella ägodelar och prestationer inför dödligheten.
2. Acceptans av döden:När sonetten fortskrider erkänner talaren dödens verklighet och dess universella natur. Raderna "No brass, nor stone, nor earth, nor boundless sea" understryker att ingenting kan undgå dödens klor. Denna acceptans ger en känsla av resignation och ödmjukhet.
3. Transcendens genom kärlek:Trots det dystra erkännandet av dödligheten antyder sonetten också kärlekens transformerande kraft. Talaren menar att kärlek har förmågan att överskrida tiden och bevara ens minne bortom fysisk existens. Raderna "Men ditt ljuva minne, som lever i mig" uttrycker en tro på kärlekens varaktiga natur och dess förmåga att hålla den älskade vid liv i talarens hjärta.
4. Hoppfull resiliens:Sonetten avslutas med en ton om hoppfull resiliens. Talaren uttrycker en beslutsamhet att stå emot glömskan av tiden och att hålla minnet av den älskade vid liv. Raden "Så länge män kan andas eller ögon kan se" förmedlar en känsla av beslutsamhet och tron på att kärlekens arv kan bestå genom generationer.
Sammantaget innehåller Sonnet 55 en rad känslor, inklusive melankolisk kontemplation, acceptans av döden, uppskattning för kärlekens kraft och en hoppfull motståndskraft inför dödligheten.