Genom hela sonetten framhåller talaren vikten av att vara sann mot sig själv och att inte luras av det yttre. Han varnar läsaren för att de som är vackra på utsidan men onda på insidan är som "målade gravar", som ser vackra ut från utsidan men är fulla av döda ben på insidan. Han jämför också dessa människor med "falska parfymörer", som säljer parfym som luktar gott men som faktiskt är skadligt.
Talaren avslutar sonetten med att säga att han hellre skulle vara "oaktad" än att vara som dessa människor. Han skulle hellre vara ingen, säger han, än att vara någon som inte är vad han verkar.
Här är några nyckellinjer från sonetten som illustrerar dessa teman:
* "Ty vilken omsorg jag som kallar mig väl eller skön,/som känner mina svagheter och kan bedöma mitt värde?/Jag förlåter honom, fastän han inte är rättvis,/Ty i mina ögon är hans skönhet oöverträffad."
* "Men låt dig ändå klandras för detta - att jag är långsam/att välsigna dina vackra ögon med tårar,/och långsam att vända mina tankar till andras elände."
* "Men nöj dig med att dö, eftersom hon måste leva;/Ditt namn är vackert, fastän hon tar allt det andra;/Detta, i Guds namn, ber jag dig,/Låt henne inte älska dig, så att hon inte älskar också mycket."
Sonnet 147 är en kraftfull utforskning av kontrasten mellan yttre utseende och inre verklighet. Talarens budskap är att det är viktigt att vara sann mot sig själv och inte låta sig luras av det yttre. Det är bättre att inte vara någon, säger han, än att vara någon som inte är vad han verkar.