1. Kolonialspråk: Pjäsen använder ett språk som är typiskt för det puritanska samhället på 1600-talet i Salem, Massachusetts. Karaktärerna använder en formell, upphöjd och ofta ålderdomlig talstil som speglar det religiösa och historiska sammanhanget.
2. Bibliska anspelningar: Miller använder ofta bibliska referenser och anspelningar i dialogen. Karaktärerna drar paralleller mellan Salems häxprocesser och bibliska berättelser, vilket speglar puritanernas djupa religiösa övertygelse och deras tendens att tolka händelser genom en religiös lins.
3. Metaforer och symbolik: Dramatikern använder sig av metaforer och symbolspråk för att förmedla djupare betydelser och teman. Objekt, karaktärer och händelser har ofta symbolisk betydelse och lägger till tolkningslager till pjäsen.
4. Formella och vardagliga språk: Miller använder en blandning av formellt och vardagligt språk för att skilja mellan karaktärer och sociala klasser. De mer bildade karaktärerna, som pastor Hale och domare Danforth, talar på ett formellt och utarbetat sätt, medan det vanliga folket använder ett mer informellt och direkt språk.
5. Ironi och sarkasm: Ironi och sarkasm finns också i pjäsens diktion. Karaktärer uttrycker ofta sina tankar och känslor genom ironiska uttalanden eller sarkastiska kommentarer, som lyfter fram hyckleriet och spänningarna i samhället.
6. Anklagende språk: Pjäsen är fylld av anklagande språk när karaktärerna riktar falska anklagelser mot varandra. Ord som "häxkonst", "synd" och "djävul" används ofta, vilket återspeglar den atmosfär av misstänksamhet och rädsla som genomsyrar staden.
Genom att noggrant välja ut och använda specifik diktion skapar Miller en levande och autentisk representation av tidsperioden, fångar karaktärernas essens och förmedlar pjäsens teman och konflikter på ett kraftfullt och suggestivt sätt.