Här är ett exempel på en Shakespeares sonett av William Shakespeare:
När, i skam med förmögenhet och mäns ögon,
Jag ensam gråter mitt utstötta tillstånd,
Och besvära dövhimlen med mina stövlarlösa rop,
Och se på mig själv och förbanna mitt öde,
Önskar mig en till rik på hopp,
Utmärkt som han, som han med vänner besatta,
Ändra den här mannens konst och den mannens omfattning,
Med det jag trivs bäst med är minst nöjd,
Men i dessa tankar jag nästan föraktar,
Lyckligtvis tänker jag på dig, och sedan på mitt tillstånd,
Gillar lärkan vid brytningen av dagen
Från surmulen jord, sjunger psalmer vid himlens port.
För din söta kärlek minns en sådan rikedom ger,
Att jag då föraktar att ändra mitt tillstånd med kungar.