1. Personliga anekdoter: Wallace delar med sig av personliga anekdoter genom hela sitt tal, utifrån sina egna erfarenheter och minnen. Genom att göra det skapar han en känsla av intimitet med publiken, vilket låter dem relatera till hans perspektiv och upplevelser.
2. Känslomässigt språk: Wallace använder ett suggestivt språk som tilltalar känslorna och framkallar en stark känslomässig respons från publiken. Han använder ord och fraser som skapar en känsla av brådska, oro och reflektion, vilket gör att talet känns personligt och effektfullt.
3. Empatisk ton: Wallace antar en empatisk ton genom hela talet och uttrycker en djup förståelse för livets utmaningar och komplexitet. Han visar medkänsla för de kamper som individer möter, vilket resonerar med publiken på ett personligt plan och får dem att känna sig sedda och förstådda.
4. Sårbar delning: Wallace delar med sig av sårbara ögonblick och insikter från sitt eget liv och erkänner sina brister, osäkerheter och misstag. Denna sårbarhet bygger förtroende och koppling till publiken, och uppmuntrar dem att reflektera över sina egna erfarenheter och sårbarheter.
5. Humor: Wallace införlivar ögonblick av humor i sitt tal och använder ironi och kvickhet för att engagera publiken och göra hans poäng relaterade och minnesvärda. Humor kan hjälpa till att lindra spänningar och göra talet roligare för publiken.
Genom att använda dessa strategier använder David Foster Wallace effektivt patos för att engagera sin publiks känslor, skapa en känsla av personlig anknytning och betona vikten av mindfulness, självmedvetenhet och medkänsla i vardagen.