Tragiska brister är vanliga i grekiska tragedier och i shakespeareska tragedier. I den antika grekiska tragedin sågs det tragiska felet ofta som ett resultat av ödet eller gudomligt ingripande. I Shakespeares tragedi är det tragiska felet ofta ett resultat av huvudpersonens egna karaktärsdrag.
Tragiska brister kan ses som ett sätt för författare att utforska det mänskliga tillståndet. Genom att visa hur även stora människor kan falla ner av sina egna brister, kan författare påminna oss om det bräckliga i människolivet och vikten av ödmjukhet.
Här är några exempel på tragiska brister:
* Stolthet: Oidipus, huvudpersonen i Sofokles pjäs "Oedipus Rex", är för stolt för att tro att han kunde ha dödat sin egen far. Denna stolthet leder till att han vägrar att utreda mordet på Laius, hans far, och i slutändan till hans fall.
* Ambition: Macbeth, huvudpersonen i Shakespeares pjäs "Macbeth", är för ambitiös för att bli kung. Denna ambition leder honom att mörda kung Duncan och i slutändan till hans fall.
* Girighet: Faustus, huvudpersonen i Christopher Marlowes pjäs "Doktor Faustus", är för girig på kunskap. Denna girighet får honom att sluta en pakt med djävulen och i slutändan till hans undergång.
Tragiska brister är en väsentlig del av många stora litteraturverk. Genom att utforska det mänskliga tillståndet kan författarna påminna oss om det bräckliga mänskliga livet och vikten av ödmjukhet.