1. Tragisk ironi:Publiken är medveten om viss viktig information som karaktärerna själva inte är. Denna kontrast förstärker känslan av medlidande när Juliet dricker drycken och tror att Romeo är död. Användningen av dramatisk ironi skapar en djupare känslomässig koppling till publikens perspektiv.
2. Patos:Shakespeare använder känslomässigt språk och bildspråk för att spela på läsarnas/tittarnas känslor. Julias sista monolog och Romeos passionerade klagan över hennes kropp framkallar starka känslor av sorg och empati. Språket framkallar en känsla av saknad och ånger, och resonerar djupt med publikens känslor.
3. Publikidentifiering:Pjäsen uppmuntrar publiken att identifiera sig med karaktärerna, särskilt med de två unga älskare, Romeo och Julia. Deras bestående kärlek, deras orubbliga hängivenhet och deras ultimata tragiska öde skapar en känslomässig anknytning som får publiken att känna empati med deras upplevelser och lidanden.
4. Karaktärsutveckling:Genom ensamtal och dialog får publiken insikt i Julias inre tankar, rädslor och drömmar. De bevittnar hennes övergång från en naiv, ungdomlig tjej till en djupt passionerad, mogen kvinna som förstår konsekvenserna av hennes val. Denna karaktärsutveckling främjar empati och sympati för Juliets känslomässiga resa.
5. Universella mänskliga känslor:Shakespeare utnyttjar universella mänskliga känslor som överskrider tid och plats. Teman kärlek, förlust, desperation och kampen mot samhälleliga normer resonerar hos tittare/läsare på en djupgående nivå, drar in dem i karaktärernas känslomässiga kaos och väcker empati.
Genom att skickligt väva dessa litterära element skapar Shakespeare ett narrativ som framkallar en djup känsla av empati för Juliet och hennes tragiska öde, som lämnar ett bestående intryck på publiken och får dem att reflektera över sina egna känslor, sårbarheter och det mänskliga tillståndet.